missfrid

Jag skulle inte påstå att jag var tjock, knubbig utan snarare kvinnliga former. En tjej som var fylld med osäkerhet och gått i gymnasiet under nästan ett års tid. Det var inte mitt bästa år i skolan, och det är där en del av problemen utvecklades.

 

Jag började att träna, (i början var det inte överdrivet mycket, utan 5 gånger i veckan på gymmet) kanske bli vältränad och få självförtroendet att bli större. Jag var väldigt osäker på mig själv. Efter ca två månader blev det mer som ett tvång, då jag insåg att jag gick ned i vikt och började tränna 6 gånger i veckan på gymmet och 7 gånger i veckan promenad i 1-2 timmar. Förbränna kalorier. I början skar jag också ned på mina portioner och åt mindre, men en kort tid efter det började jag utesluta mat. Samtidigt utvecklade jag en kalorifobi. Jag studerade kalorier, fett och kolhydrater, slutade äta mat som bröd, potatis, ris och pasta. Jag räknade kalorier på allt som jag åt, varje dag. All min tid gick till att räka och träna, tankar som skapade mycket ångest, "jag måste träna mer", "gå ned mer i vikt", "bli smalare". Så började jag att äta ännu mindre, utesluta mer mat. Mat som jag i vanliga fall älskat, allt utom grönsaker och frukt. Jag inbillade folk i min närvaro att jag blivit "vegiterian", och inbillade mig själv. Jag fick tillslut ångest av att äta sallad och grönsaker. Jag drabbades av matfobi. Ville inte äta, ville bara träna och sova. Jag kunde ena stunden känna mig väldigt snygg, smal och peppa mig själv, och andra stunden när jag kolla mig i spegeln må så otroligt dåligt, misslyckad, skuldkänslor och självhat. Jag blev aldrig nöjd, några kilo till och sen är det bra.

 

När mitt tillstånd var som värst åt jag så lite som möjligt. En banan om dagen och tränade väldigt mycket. Jag fuskade mig fram till size 0, jag var inte sund på något sätt. Jag ljög för mina nära att jag ätit, fast jag inte hade det och att jag inte tränat fast jag hade det. Jag var blind och uppslukad i mitt eget sjuka beroende. Jag blev peppad av att folk påpekade hur smal jag blivit, hur hälsosam jag var som kunde hålla mig borta från godis och onyttigheter. Men ingen visste sanningen bakom min fasad. Hur jag drabbats av en ätstörning. Och jag förnekade det för mig själv, som om det vore normalt att leva så. För dygnet runt ljög jag framförallt för mig själv. Samtidigt skämdes jag så otroligt mycket, jag avskydde mitt sätt att leva. Jag isolerade mig från middagar med familj och vänner, sa alltid att jag ätit eller någon annan undanflykt. Jag vägde mig varje dag, kanske 7 gånger för att min vikt hade fått så stor betydelse. Vägde jag något mer än dagen innan så förstörde det mitt humör totalt och jag var trungen att göra något för att förbränna mer. En vanlig dag på gymmet för mig kunde vara 2 timmar på crosstrainern och en timme på löpbandet (i powerwalks tempo), och då levde jag på bananer och sallad.

 

När jag väl befann mig i de tillstånd så var jag ju bara vältränad och hade sunda matvanor, tyckte jag. Men jag var inte vältränad, utan jag bröt ned alla mina muskler och hade inget underhudsfett. Jag frös alltid! Att inse att det går förlångt är inte lätt.

 

 

165 cm lång och 64 kg vägde jag innan allt började, men gick ned till 45 kg på ungefär ett år.