missfrid

Nu har vi varit i England nästan 4 dagar och en del planer har blivit ändrade, inte ovanligt för oss två. Jag har alltid varit den som vill så mycket, oftast på en och samma gång (och jag ändrar mig en heeeel del). Jag vill plugga till skidlärare, hudspecialist, ta körkort, åka på skidsäsong, vara hemma i Sverige över sommaren, stanna i Italien över sommaren och lära mig Italienska.. Det är mycket jag vill & vill & vill. För fem dagar sen var vi fast beslutna att vi skulle åka till Garda sjön i Italien över sommaren och arbeta där tillsammans med Julia och hennes kille Pete, men nu är det inte längre aktuellt och vi står som på ruta ett igen. Anledningen var då möjligheten för jobb inte var tillräckligt säker för oss alla, och man skulle i stort sätt kunna prata flytande tyska eller italienska för att få ett bra heltidsjobb. Självklart hade vi säkert kunnat hitta något, men vågar man ta chansen? Vi beslutade oss för att inte ta några risker.

 

Jag har ångest, och det är samma känslor och ångest efter varje skidsäsong, "vad ska jag göra nu?", "vart ska jag ta vägen?", "ska jag kanske ta och börja plugga?".. Men jag har ju gjort mina val att resa, göra skidsäsonger, leva i en väska (på gott och ont om ni förstår vad jag menar) och vänta med att plugga, skaffa en lägenhet och bosätta mig längre än 6 månader. Och det är nu jag får den där ångesten och känner mig lite oduglig. Mitt självförtroende blir lågt. Jag har inget jobb just nu och jag vet inte vart jag hör hemma. Sjukt deprimenade det blev, i det stora hela så finns det betydligt större problem man kan ha:-) Jag har precis varit på semester/avslut på säsongen tillsammans med min familj och min kära pojkvän, haft super mysigt och myser vidare här i England med James fina familj. Vi har alla våra såkallade "I-lands problem" i guess.

 

För det ordnar sig, det gör det alltid,
jo, det löser sig, så brukar allt bli,
det kommer fixa sig till slut,
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur,
och flera mil ifrån, det ordnar sig.