missfrid

Då var det kväll, mörk och kallt som tusan! Höst i all ära.

Jag har gråtit som ett barn idag. Så fort jag gick förbi vårt fönster mot trädgården kunde jag inte sluta tänka på minnen med lilla grisen.. Då hon sprang runt i cirklar av lycka, låg ute i solskenet om somrarna, trippade runt på sina små klövar då det var vinter och massa snö. Det finns så mycket minnen. Hon har varit med på så många saker. En tur till Sundsvall bland annat! Inte illa för att vara en gris. Även om hon blev en väldigt stor klump som helst höll sig för sig själv i slutet så tillhör hon familjen. Det är ju Ebba. Och vi kommer att sakna henne massor..

Nu rinner tårarna igen, men jag får tänka på att hon har det bättre i grishimlen som Johanna sa!