missfrid

Jag sitter och tänket på tiden i Avoriaz.

Där åkte jag skidor nästan varje dag, levde i nuet och som skidguide. Det var fantastiskt, sagolikt. Och när jag träffade Peter, vi byggde upp en relation och började ett förhållande tillsammans. Allt var så lätt. Där bodde vi i stort sätt tillsammans och gjorde så mycket ihop om dagarna. När han åkte hem till Danmark var den stora frågan, hur blir det när jag kommer hem? Blir det kanske anorlunda? Det blev det också, på ett mycket bra sätt. Jag visste ju att han var speciell och att han satt stor betydelse i mitt hjärta. Nu lever vi distans fram till slutet av sommaren. Imorgon kommer han och vi har inte träffats på två veckor. Det gör ont! Att sakna någon så mycket. Två veckor är det längsta vi varit ifrån varandra, och då tänker jag på min väninna Gry som varit i NY sen vi tog studenten och kom hem för en två veckor sen. Hur i helskotta har hon och hennes kille lyckats vara ifrån varandra, med mellanrum på 3-4 månader? Där har vi stark kärlek! Och min storebror tillsammans med Emilia, då han studerar i Stockholm till tandläkare och har precis blivit klar med sitt första år, 4 år kvar. Jag tycker det är så vackert när två människor håller ihop och kämpar:) För det är jobbigt, det gör ont, men man ska alltid se ljuset i tunneln:)