Detta är en sammanfattning om hur en sund och matglad tjej utvecklade en ond cirkel av ätstörningar och dåliga vanor. Det handlar om mig.
Jag skrev detta utkast första gången för ett år sedan, men det har tagit ända tills nu innan jag faktiskt kände mig redo att publicera inlägget. Jag antar att jag känner mig stark nog att dela med mig om en erfarenhet, som jag aldrig kommer att bli av med helt till 100%, då det blivit en del av mig. Jag skäms inte längre, vilket jag gjort länge, men jag kan inte påstå att jag är stolt att skriva hela sanningen. År av tvångstankar, panikångest, ätstörningar och att bli en träningsnarkoman. Jag är långt ifrån ensam om detta, då det dessvärre är vanligt bland unga tjejer och killar.
Allt började när jag fyllde 17 år.
Nyår 2006/07
Jag skulle inte påstå att jag var tjock, knubbig utan snarare kvinnliga former. En tjej som var fylld med osäkerhet och gått i gymnasiet under nästan ett års tid. Det var inte mitt bästa år i skolan, och det är där en del av problemen utvecklades.
Jag började att träna, (i början var det inte överdrivet mycket, utan 5 gånger i veckan på gymmet) kanske bli vältränad och få självförtroendet att bli större. Jag var väldigt osäker på mig själv. Efter ca två månader blev det mer som ett tvång, då jag insåg att jag gick ned i vikt och började tränna 6 gånger i veckan på gymmet och 7 gånger i veckan promenad i 1-2 timmar. Förbränna kalorier. I början skar jag också ned på mina portioner och åt mindre, men en kort tid efter det började jag utesluta mat. Samtidigt utvecklade jag en kalorifobi. Jag studerade kalorier, fett och kolhydrater, slutade äta mat som bröd, potatis, ris och pasta. Jag räknade kalorier på allt som jag åt, varje dag. All min tid gick till att räka och träna, tankar som skapade mycket ångest, "jag måste träna mer", "gå ned mer i vikt", "bli smalare". Så började jag att äta ännu mindre, utesluta mer mat. Mat som jag i vanliga fall älskat, allt utom grönsaker och frukt. Jag inbillade folk i min närvaro att jag blivit "vegiterian", och inbillade mig själv. Jag fick tillslut ångest av att äta sallad och grönsaker. Jag drabbades av matfobi. Ville inte äta, ville bara träna och sova. Jag kunde ena stunden känna mig väldigt snygg, smal och peppa mig själv, och andra stunden när jag kolla mig i spegeln må så otroligt dåligt, misslyckad, skuldkänslor och självhat. Jag blev aldrig nöjd, några kilo till och sen är det bra.
När mitt tillstånd var som värst åt jag så lite som möjligt. En banan om dagen och tränade väldigt mycket. Jag fuskade mig fram till size 0, jag var inte sund på något sätt. Jag ljög för mina nära att jag ätit, fast jag inte hade det och att jag inte tränat fast jag hade det. Jag var blind och uppslukad i mitt eget sjuka beroende. Jag blev peppad av att folk påpekade hur smal jag blivit, hur hälsosam jag var som kunde hålla mig borta från godis och onyttigheter. Men ingen visste sanningen bakom min fasad. Hur jag drabbats av en ätstörning. Och jag förnekade det för mig själv, som om det vore normalt att leva så. För dygnet runt ljög jag framförallt för mig själv. Samtidigt skämdes jag så otroligt mycket, jag avskydde mitt sätt att leva. Jag isolerade mig från middagar med familj och vänner, sa alltid att jag ätit eller någon annan undanflykt. Jag vägde mig varje dag, kanske 7 gånger för att min vikt hade fått så stor betydelse. Vägde jag något mer än dagen innan så förstörde det mitt humör totalt och jag var trungen att göra något för att förbränna mer. En vanlig dag på gymmet för mig kunde vara 2 timmar på crosstrainern och en timme på löpbandet (i powerwalks tempo), och då levde jag på bananer och sallad.
När jag väl befann mig i de tillstånd så var jag ju bara vältränad och hade sunda matvanor, tyckte jag. Men jag var inte vältränad, utan jag bröt ned alla mina muskler och hade inget underhudsfett. Jag frös alltid! Att inse att det går förlångt är inte lätt.
165 cm lång och 64 kg vägde jag innan allt började, men gick ned till 45 kg på ungefär ett år.
Min 18 årsdag (Januari 2008)
Min sjukdom som var utvecklad tog kontroll över mina känslor och mitt liv.
Idag äter jag igen, tränar när jag har tid jag åker ju skidor nu på vinterhalvåret fem dagar i veckan. Jag kan se tillbaka till den tiden och se hur sjukt jag levde. Jag har fortfarande inte ett helt normalt förhållande till mat, då jag har problem med att äta potatis, pasta och ris. Det ger mig ångest och jag undviker det.
Vägen tillbaka har tagit långt tid, hårt arbete att få bort dåliga vanor och ändra mitt sätt att tänka. Att lära sig äta med andra och inte skämmas över det. Mina resor har varit min räddning. Då jag träffat människor som inte vet något om min bakgrund, försökt hittat en balans och klarat av att resa mig upp och börja om då jag "trillat dit". Det krävs en vilja, och att komma underfund med att allt inte handlar om att vara smal som en pinne och vem som äter minst kring bordet. Livet är till för att njuta, att unna sig det man tycker om och som gör en glad. Att ha en hälsosam relation till träning och mat. För man måste inte äta bara sallad för att vara smal, men man måste inte heller trycka i sig ett paktet ostbågar varje dag. Ni förstår hur jag menar.
Mallorca 2012
Sauze D'Oulx 2012/13
Till er som kanske gör som jag gjorde: lägga inte ned onödig tid på tankar som; hur mycket ni äter, vad ni äter, jag bör inte äta detta, jag måste träna mer, nu ska jag sluta äta detta och detta, vad har jag ätit idag.
Sluta inte äta de ni älskar. Dra inte det till en överdrift som är skadlig för er. Det är inte värt det.
mf
